Sandal, sa Bull.

Citatet nedan var inte från en författarpresentation, utan från en så kallad bok.

Helt plötsligt framstår Camilla Läckberg som en bländande stilist. Och för mig försvinner ännu ett drömjobb.

Förlagslektör
Dröm: Läsa inkommande manus. Hitta guldkornen. Uppmuntra begåvade talanger och hjälpa dem att hitta sitt eget språk och utveckla sin stil.
Verklighet: Tvingas bläddra bland horder av illa stavade dokument, skrivna av särskoledropouts med samma kommateringskompetens som schimpanser.

Alla kan tralla. Och skriva böcker. Minsann.

Vulkan är min nya favoritsida. Man kan provläsa… Vad sägs om följande citat från en bok med klar Dan Brown-inspiration?

Från den dagen när jag lärde mig läsa tenderade jag att läsa alla spännande böcker som handlade om en grupp
ungdomar som var på jakt efter något jättehemligt och jättefarligt, det hade alltid med historia att göra och helst med arkeologi. Jag nöjde mig naturligtvis inte med vad som helst utan endast riktigt gamla föremål, helst minst 500 år gamla.

Hur kunde de traditionella förlagen missa detta?

Freakonomics var inte så jävla dålig, faktiskt.

Nöjd nu?

I brist på läsinspiration surfade jag runt på diverse boksidor. Många lärare gillar uppenbarligen att skriva om böcker. Visst, det känns ju logiskt.

Men jag blev onekligen ganska förvånad när jag upptäcker vilka författare det är de listar som sina favoriter. Dan Brown? Paulo Cuelho? Camilla Läckberg? Marian Kayes?

Jag kanske är naiv. Men jag hade faktiskt inbillat mig att lärarna skulle ha, åtminstone lite, mer avancerad smak än den genomsnittlige gymnasieeleven. Tji fick jag!

You´re The return of the king, by J.R.R Tolkien.
Against all odds, not only will you survive every ordeal before you, but no one you know will even get so much as a scratch. In a world where might makes right, you believe you have both firmly entrenched on your side. Spiders are likely to pose a great threat, but even they need not to be feared. When in doubt, enlist the help of ghosts.

Gott så! Jag fixar tydligen allt och ingen jag känner kommer till skada.Fatta hur många nya kompisar jag kommer att få när det blir känt! Spindlar har jag aldrig gillat! Nu ska jag bara knyta lite kontakter med spöken också, så är jag hemma. Någon som har numret till Malin Berghagen?

Testet hittade jag via Banal. Han är tydligen Alice i underlandet. Weird.

Hur kommer det sig att människor som läser två eller tre böcker om året tycker att deras preferenser borde styra Nobelkommittén? 

Jag går säkert till Apoteket fem eller sex gånger om året – men det betyder inte att jag har några åsikter om vem som ska få årets nobelpris i medicin. 

Inget ont om Bröderna Lejonhjärta (Jo förresten, jag får fortfarande rysningar av att tänka på filmen. Den som castade Staffan Götestam som Jonathan borde blivit uppäten av Katla.) men jag tycker att det finns värre skandaler i världen än att Astrid Lindgren aldrig fick nobelpriset.

Jag älskar bibliotek. På riktigt. Passionerat.
Somliga tar till alkohol eller droger för att fly verkligheten – jag går till biblioteket.
Där strosar jag omkring och låter mig lockas av allt. Deckare, socialreportage, porslinsmålning eller kanske Salman Rushdies senaste?  Jag är inte kräsen. Vad som helst kan fånga mitt intresse. En rolig titel? Ett snyggt omslag? Det kan räcka för att få följa med hem.
När det gäller böcker är jag en slampa.

Jag hatar Dan Brown. Inte nog med att karln misshandlar historier som faktiskt skulle kunna bli riktigt spännande om han inte skrev så fruktansvärt platt. Han har dessutom fått en massa efterföljare. Nu ger förlagen ut vilken skit som helst, bara det handlar om religion, galna munkar och gömda hemligheter. Alltid med en referens till DaVinci-koden på baksidan.

I Den siste tempelriddaren, stormar fyra utklädda ryttare in på Metropolitanmuseet vid galapremiären av Vatikanens utställning. De halshugger en vakt, skjuter folk, stjäl Vatikanens utställda skatter och en av ryttarna tar en mystisk kodmaskin. När han tar den passar han förstås på att stanna upp och citera latin. (Jo, men visst! Självklart! Det är ju precis vad man gör lite då och då.) Detta gör han precis framför den vackra blonda och enormt begåvade kvinnliga arkeologen. Nääähää, vilken överraskning!!? Sedan rider de ut på sina hästar och kommer undan i Central Park.

Efter denna trovärdiga inledning blir det bara värre. Den blonda arkeologen och en stilig FBI-agent ger sig ut på en jakt över världen och hittar inte bara kärleken utan också …”en häpnadsväckande hemlighet som kommer att skaka den religiösa världen” No shit, Sherlock? 

Jag funderar allvarligt på att skicka Silith Bang till förlaget. Eller till Dan Brown… Någon borde straffas!

Engelska deckare hör sommaren till. En sommar utan Morden i Midsomer, är ingen riktig sommar. Hur urusel serien än är. För det är den ju. Tittaren lämnas helt utan ledtrådar och logiken är obefintlig. Välj valfri bifigur som knappt har varit synlig – det är troligtvis mördaren!  

Men nu var det ju sommar igen och en engelsk deckare låg på sängbordet. När ingen ser av Elizabeth George. Jag började och försvann snabbt in i den typiskt engelska miljön och gladdes över att åter umgås med Barbara Havers och Lord Lynley. I den här boken jagar de en seriemördare som dödar unga pojkar och bränner deras händer. Kan det bli mysigare?  

Varför har jag inte läst George på så länge, funderade jag medan jag petade i mig choklad med ena handen och bläddrade med den andra.

Efter ett tag kom jag på varför! Total depression. Varför skall alla hennes figurer vara så fruktansvärt olyckliga? Nu tar hon dessutom livet av den enda positiva personen i hela serien. Vad är meningen? Visst, livet är ett helvete, jag instämmer. Men inte hela tiden och inte för alla, samtidigt. Kan inte någon få vara lite glad? Bara lite?  

Jag läste Tjuvarnas marknad av Jan Guillou för ett tag sedan. Det var inte någon av hans bästa, men ändå roande med de väntade sarkasmerna om rika ungdomar. Vem gillar inte kommentarer om att någon ser ut som om han har kammat sig med en fläskotlett? Den som har funderingar på att köpa ett slott eller en herrgård får dessutom bra tips om hur man slipper skatt. Det kan ju vara jättebra att veta ifall man skulle råka vinna på Lotto eller så.

Men, för det finns ju förstås ett sådant, av någon anledning har Guillou bestämt sig för att lägga in en kärlekshistoria. Med sexscener. Ur ett kvinnligt perspektiv… Huuuu! Love is a good thing, visserligen. Men inte när man ägnar sig åt högläsning! Jag erkänner villigt att jag hoppade över ett par sidor där.

Guillou skall inte skriva om sex. Det ger läskiga associationer. Det är som när man var liten och tänkte på Kungen. Efter övertygande argumentation från mina föräldrar fick jag gå med på att han antagligen bajsade precis som vanliga människor. Men jag ville verkligen inte tänka på det.