Jag har hittills aldrig fått det tvivelaktiga nöjet att marknadsföra toalettpapper.
Jag förstår att det är svårt. Men jag skulle nog ändå akta mig för att använda ordet trendigt.
Fast det är kanske bara jag som är sur. Jag gissar att mitt Eldoradopapper omedelbart stämplar mig som otrendig, ocool och ute. Som om det behövdes fler ledtrådar…
Marknadschefen hos en av våra kunder har uppenbara svårigheter med alla ord som innehåller fler än tre stavelser.
Men självklart är han helt övertygad om att han är betydligt smartare än företagets kunder. Of course! Det säger ju sig själv. Han är ju marknadschef. Fattas bara annat.
Varje text måste förklaras och förenklas! Först för att marknadschefen ska förstå och sedan till den grad att han tror att deras kunder kommer att fatta.
Titta fina produkten. Den är blå. Den är bra. Köp den nu!
Gissa vem som kommer att få skulden när den fina produkten inte blir en storsäljare?
En av våra kunder är besviken.
“Det här är ju bara text och bilder. Det hade vi kunnat göra själva”
Jag vet inte riktigt vad de hade väntat sig att vi skulle fylla deras folder med. Knark? Strippor? Ljudeffekter? Youtube-klipp? Fyrverkerier?
Att göra om och göra rätt har sällan känts svårare.
OLWs reklam har tydligen blivit fälld för lyteskomik.
Jag är helt ställd. Finns det alltså någon som har tyckt att den är komisk?
Ny pigg projektledare:
- Men det är ju skandal. Hur kan de säga att det är vårt fel? Man borde ju göra något! Skriva, eller…
Luttrad projektledare med säkert 2 år i yrket:
- Det är ingen idé. Vi är en reklambyrå. Alla hatar oss automatiskt.
Försäkringskassans kampanj.
Byrån säger att Försäkringskassan tagit det stora steget från information till kommunikation. Right! Precis vad vi behöver. En myndighet som kommunicerar.
Skit i det faktum att de inte klarar av att utföra det uppdrag de faktiskt har. Att de inte ens i helt okomplicerade ärenden fixar att skicka ut pengar i tid till föräldralediga och sjuka. De kommunicerar ju! Det rockar!
Jag är inte världens muntraste människa precis. Men det finns ju små glädjeämnen även i min vardag. Jag gör till exempel inte reklam för rakhyvlar.
Allvarligt, hur många jävla rakblad behövs egentligen på en rakhyvel? Var går gränsen?
Hur behåller man någon form av självrespekt när man går hem efter en arbetsdag där man har kommit på att vidareutveckla sin hygienprodukt med stealthteknik?
Om jag kommer på mig själv med att skriva ordet härlig en gång till så kastar jag mig ut genom fönstret.
Jag vill ha:
Nya adjektiv
En kund som säljer bult. Jag kan tänka mig att använda ordet stabilt.
Långhelg
Ingenstans är våren lika vacker som i Småland.
Hoppas jag.
Annars har jag ljugit. Igen.
Halvsidesannons i Metro. Rubriken är: Fotsvamp?
Underrubriken är: Äntligen har Lamisil fått en konkurrent!
Sedan nämner de Lamisil ännu en gång innan de berättar att den egna billigare produkten heter: Terbinafin ratiopharm.
Jag hoppas att jag inte får fotsvamp. För i så fall kommer jag att få betala dyrt för det. Garanterat!