Vi ska lämna anbud på ett jobb.
Det är en del krav som ska uppfyllas. Jag ska bland annat ha erfarenhet av att skriva om kommunal verksamhet och samhällsförändringar.
Jag har skrivit en del artiklar om rötslam. Kan det vara nära nog?
Jag är oense med en norsk kund. En av den där sortens kunder som egentligen tycker att det där tramset vi marknadsförare håller på med är onödigt.
“Det ar ju ikke so att det ar noen vittenskapp.”
Hur argumenterar man mot det? Han säger att bildludd här hett. Jag säger att det slutade vara det för så där tio tolv år sedan. Han frågar hur jag bevisar det?
Det är ju bara att ge sig och förklara att luddet tar för stor plats på datorn. Det gick hem. Sedan enas vi om att allt var mycket bättre på faxarnas tid och skiljs åt som vänner.
Nu ska jag skriva krönika.
Nej, det ska jag förstås inte. Jag ska ta en kunds text och omvandla den till något som kan passera för en krönika.
Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi åtog oss jobbet. Men jag är ganska säker på att vi trodde att vi åtminstone skulle förstå ett ord här och där i urprungstexten. Kanske till och med kunna lista ut vad texten uppmanade till eller tog avstånd ifrån.
Tji fick vi. Jag vet inte ens om jag rasar eller hyllar. Jag gissar på rasar! Det är roligast. Hoppas att kunden håller med. Annars kommer han att bli överraskad.
En av våra kunder är besviken.
“Det här är ju bara text och bilder. Det hade vi kunnat göra själva”
Jag vet inte riktigt vad de hade väntat sig att vi skulle fylla deras folder med. Knark? Strippor? Ljudeffekter? Youtube-klipp? Fyrverkerier?
Att göra om och göra rätt har sällan känts svårare.
Det är lätt att slinta med fingrarna.
Jag misstänker att vår kund gjorde det när han skrev “I have payed these gays to do it” för att förklara för en underleverantör att våra webbare skulle lösa en viss del av ett projekt.
Eller så vet han något som inte jag vet…
Så var det igång igen.
Jag står långt till vänster i svart jacka. Med ett maskingevär…
OK. Det sista var en önskedröm. Förlåt.
Öland. Åland. Skillnaden är väl inte så stor, egentligen?
Lyssna först. Jobba sedan.
Ska nog prova det…
Kaffe och och smörgås med prickig korv är gott. I svampskogen eller på skidturen passar det perfekt.
På spårvagnen? Not so much.
Mina medpassagerare upphör aldrig att förvåna mig.
Inte jag. Jag har haft en helvit månad. Ingen alkohol och inte en enda cigarett.
Men min telefon. Den körde 31 januari två dagar i rad. Idag är det tydligen den 3:e februari.
Jag hoppas att den hade kul.
Precis när jag släpper taget om den använda pappersnäsduken vaknar hjärnan till. Papperskorgar är inte gula. Och de har inte en lucka. Och man måste inte stoppa in handen långt in i lådan för att bli av med skräpet.
Som om posten inte hade det jobbigt nog…
Förlåt. Den enda rimliga förklaringen är att jag har börjat komma sanningen på spåren och att myndigheterna nu bestrålar mig för att få mig att glömma.
Imorgon är det jag som skaffar foliehatt. Klädsamt.