Sandal, sa Bull.

Nu tycker jag faktiskt synd om landets journalister. För jag vet vad de tvingas göra. Nu måste de ringa upp varenda skådespelare, fotograf, regissör, halvkändis och Fåröbo för att höra vad de känner efter mästarens bortgång.

Fast egentligen är det ju onödigt. Alla vet vad de kommer att säga.

Bestört, bla, bla, filmkonsten, bla bla, unik, bla bla, den störste, bla bla, djup sorg, bla bla, nära personlig vän, tjofaderittan lambo.

Jag gissar att även Linda Rosing kommer att tycka något. Förslagsvis att hon verkligen tyckte om Fanny och Alexander. Fast det är bara en gissning. Jag tänker inte ta reda på om jag har rätt.

På semestern undviker jag Aftonbladet så gott jag kan. Men vissa små notiser slinker igenom.

E-type har tydligen spelat in en video för 100.000 och sedan bestämt sig för att inte visa den eftersom den blev för dålig. Inga större konstigheter med det, egentligen.

Men, med tanke på vad som tidigare har passerat hans kvalitetskontroll så blir jag förvirrad. Något som är så dåligt att E-type kasserar det? Det finns saker som jag verkligen inte kan föreställa mig.

Att titta på tv efter klockan 3 på natten kan inte vara nyttigt. Jag behöver inte ytterligare påminnelser om att människor är underliga.

Någonstans i Californien tillverkas dockor som ser ut som riktiga kvinnor. Eller, det gör de förstås inte. Kvinnor har sällan en krok i nacken som kan användas för upphängning.

Precis som tidningen Varför skulle förklarat så var det uppenbarligen inte alls svårt att få tag i människor som ville berätta om sitt liv tillsammans med dessa dockor.

En man levde kvar i sitt barndomshem. 40 timmar i veckan var han visserligen tvungen att jobba och lyda chefens order. Men i övrigt levde han helt isolerad med sina två dockor och (hoppla!) sina vapen. Han åkte och handlade en gång i månaden, men i övrigt undvek han helst människor.

En annan hade ägnat lång tid åt att sköta om sin sjuka mor tills hon dog. Nu stod hennes rum förstås orört trots att mamman varit död i elva år. Han hade väldigt svårt att förstå varför han inte kunde träffa någon riktig kvinna. Men nu när han hade sina dockor så gjorde det inte så mycket.

Jag sov inte alls bra efter det där programmet. Faktiskt. Jag borde sett Saw III istället.

Hittade en artikel om kommunernas marknadsföring. Ungefär hälften av Sveriges 290 kommuner har tydligen en slogan.

Kvaliteten på dessa får mig dock att fundera över om det någonstans finns en svensk kommun-sloganizer. En defekt sådan? För det finns väl ändå ingen som tror att meningar som “Helsingborg - den goda staden med delaktighet för alla” lockar turister?

Mötesplats Örebro? Hedemora välkomnar?

Göteborg har enligt artikeln “Lilla London” som slogan. Det har jag aldrig sett någonstans, någonsin. Helt plötsligt känns det som en genial idé att byta till Alla heter Glenn, efter stadsnamnet.

Sloganizer föreslår “Go farther with Göteborg” eller “Göteborg - as good as it gets!”

Jomen!

Chicago? Nej, nej. Pamplona.

GP rapporterar att tre personer har blivit allvarligt skadade vid tjurrusningen. I mitt tycke är det alldeles för få. En 25-årig norrman från Vestfold blev till exempel bara skadad i vänster ben.

Hur många århundraden av evolution ska egentligen krävas innan de lär sig att sikta på huvudet?

Jag var ju tvungen att testa det där intelligenstestet som alla andra har gjort. Det gick ju sådär…

Inte själva testet alltså, det gick okey.

Men jag klarar uppenbarligen inte av att spara resultatet. Istället för att få mitt eget test, fick jag en hel massa andra mysko filer och någon annan människas resultat. NanNan - du var inget vidare på det där testet, du…

Om jag verkligen har bättre resultat än 98% av befolkningen, så bådar det inte gott för mänskligheten… Ta skydd, säger jag bara!

När jag var liten fick de som läspade eller inte kunde säga r besöka talpedagogen. Numera tycks de gå direkt till ett jobb på radion.

Talfel verkar vara en förutsättning för att få arbeta på Sveriges Radio.

Idag har trafikrapporterna varit rena komedin. En reporter som varken kan säga r eller s berättar ideligen om hur folk ska köra vid Skottorp. Skrattfest hela dagen.

4 timmar, 2 minuter… and counting…

Det är inte så att jag ska göra något spännande på min semester, direkt. Det är inte heller så att jag vantrivs i min kontorsstol. Det är bara principen.

Det är snart semester. Jag är principiellt lycklig. Eller, jag kommer att vara det tills jag upptäcker att Gothia Cup börjar och att jag å det snaraste måste fly staden. Men tills dess… Lyckorus!

Nej, jag har inte blivit erbjuden det här jobbet. Fast tanken roar mig enormt. Jag som trendkänslig, positiv, kändisintresserad Fridareporter? Vad skulle egentligen kunna vara mindre lämpligt? Är inte tonårstjejer ganska självmordbenägna redan…

Jag har däremot blivit uppringd av en byrå för att träffas och prata lite… De behöver en positiv bokstavsmänniska som skriver sköna, hemtrevliga texter.

Jag tror att jag behåller den här bloggen anonym, tack.

Här kan man rösta om hur Raphsody in Rock ska sluta.

Tyvärr fanns det inget alternativ som ens påminde om mitt önskemål:
NU! Omedelbart. Med en tvåtons trotylbomb!

Ska det kallas omröstning, va?  Var är demokratin när den som bäst behövs.