Sandal, sa Bull.

Det finns människor som bloggar på Expressen.

Smärta!

Tack och lov verkar de flesta bara skriva ett eller ett par inlägg innan de tröttnar. Som till exempel personen som har detta som underrubrik till sin blogg. “Att jobba med thailändare är en utmaning, en pyckisk utmaning.”

För övrigt har de en liten remsa där senaste nytt rullar. Nyss stod det: Så påverkas du av alkohol.

Jag kan bjuda på det svaret utan att ni behöver klicka: Du blir full!

Det måste vara så. Det är den enda rimliga förklaringen. Blondinbella är den mest besökta bloggen i kategorin Humor. En ambitiös gymnasieelev och MUF-ledamot som bloggar om sitt liv. HUMOR?

Adde Malmberg, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Imorgon är det jag som börjar spela tennis!

Så här lyckad vill jag också bli. Nisse Holm är min nya idol. Fan, grabben har ju nästan träffat Madonna.

Coolhet, ditt namn är Nisse Holm!

Halsdukar är tydligen stort nu. Ett inlägg om en naturvit sådan genererade inte mindre än 74 kommentarer. De flesta av typen “åååh så mysig”, “kanonmysig” och “en sådan vill jag också ha”. Några var dock upprörda över att halsduken ifråga innehöll 50 % acryl.

Själv har jag en grå. Utan mönster. Kanske 4 år gammal. Okänt material.

Genom att läsa Englas jättepopulära blogg har jag också lärt mig att det finns något som kallas lackleggings.

Det ska jag nu göra mitt allra bästa för att glömma.

Vad skriver folk om egentligen? Jag rör mig i en snäv liten krets av utvalda bloggar och sidor numera. Allt mer sällan vågar jag mig utanför mina beprövade vägar.

Det är dags att gå på upptäcktsfärd i bloggdjungeln. Att tassa på otrampade stigar bland modebloggar och vardagsbetraktelser. Att utforska skriverierna i djur- och  dejtingbloggar. (Jag hoppas verkligen att det där är två olika kategorier!)

Wish me luck!

Ja, jag har galaktiskt tråkigt idag…

Nu är jag konfunderad igen.

När nu TV6 lyckas lägga vantarna på en omskriven serie, så väljer de att lägga den på en tid där de garanterat får så få tittare som möjligt. Varför? Jag förstår inte hur de tänker när de placerar Dexter kl. 23.00 på måndagskvällar.

Är det för att man inte vill knuffa bort succéer som Fear Factor och repriser på Stargate ur tablån?

I så fall förstår jag ännu mindre.

Enligt Metro så är människor mest intresserade av sprit, väder och djur. Om man bloggar så är det sex och mode som lockar flest läsare.

Och så ska man skriva snärtiga rubriker.

Sveriges minsta blogg suckar, tar ytterligare en klunk kaffe och säger Godmorgon!

Kära tidningen Varför!

Precis som Johan Hakelius (Hoppas att han googlar, hoppas han googlar - jag vill också ha kändisbesök!) plågas jag regelbundet av tanken att någon hittar på saker. Denna någon är ofta jag.
Vad ska jag göra? Finns det terapi att tillgå eller måste jag helt enkelt acceptera det faktum att jag jobbar i reklambranschen?

Skulle ni rekommendera att jag istället söker mig till journalistiken? Eller ska jag tvingas bli deckarförfattare? Är det förresten någon skillnad?

/Orolig läsare

Min hårddisk begick självmord igår. Helt plötsligt. Utan förvarning slet den plötsligt alla förbindelser till omvärlden och upphörde att existera. Och alla kungens män och hela webbavdelningen stod rådlösa. Den var död.

Nu har jag ägnat all min tid åt att försöka återskapa de förlorade jobbtexterna. Tyvärr visar det sig att mitt minne är tillverkat av teflon. Jag minns enstaka ord och fraser, men däremot inte placeringen. Vad var det egentligen som hade “karaktär och pondus”? Ett badkar, en turistort, ett valnötsfanerat skåp, en spa-behandling, ekonomichefen på det där hotellet? Jag har ingen aning! Något silverskimrande har jag minsann också skrivit om. Kan det ha varit ekonomichefen? Fan!

Jag hatar att vara jag!

Jag skrev visserligen om detta. Men jag försökte vara ironisk. Jag är inte helt säker på att Britta Svensson är ironisk när hon skriver:

“Ett samhälle där en synskadad autist tvingas söka jobb är ett samhälle där alla har ett värde. Ett samhälle där hon vid 18 års ålder får livslång förtidspension är ett samhälle där vissa sorteras bort som skräp redan från början.”

Människor som inte kan arbeta är alltså skräp? 

Oavsett vad som drabbar mig i livet ska jag alltså aldrig kunna vara trygg? Istället ska jag förlora min sjukersättning och tvingas söka arbete i förhoppning om att någon arbetsgivare ska kunna dra nytta de förmågor jag eventuellt har kvar. Oavsett om det råkar vara att nicka, dregla eller röra tre fingrar. Allt för att jag ska känna mig värdefull?

Man får tacka!