Sandal, sa Bull.

2008 ska jag handla sprit innan nyårsafton.

Promise!

Jag är för fet för att vara arg på något, idag.

Inte ens tanken på Svenskt Näringsliv lyckas frambringa mer än någon enstaka suck. Min normalt lättretade hjärna tycks vara inbäddad i ett lager rökt lax och ingenting tränger igenom.

Jag ser två alternativ. Fasta eller modeblogga.

Hmm. Jag fick en grå tröja i julklapp. Ehh… Jo. Och ett par svarta handskar. Ja.

OK. Fasta it is.

Julfest igår.

Två jobb att skriva idag. Totalt ca 6000 tecken.

Jag har börjat. Jag har skrivit “Hon möter…”

Bara 5992 kvar.

Åh herre gud! Det var inte slut.

Den här idén är horribel! Vad tänkte de?

- Vi måste förklara på en nivå som når fram till svenne banan. Folk förstår helt enkelt inte sitt eget bästa.

- Hmm. Serietidningar, dokusåpor, sagor…

- YES! Saga. Där satt den. Klockrent hörru.

- Kanoners. Lunch nu?

- Absolut. Det är vi värda.

Så dyker det här upp.

Praktikanten som har skrivit texten på bästa modebloggsvenska hävdar att de har den där speciella vill ha känslan.

OK. Det är väl bara att ansluta sig till Svenskt Näringslivs doktrin och shoppa för att rädda världen. Eller kanske inte. Uppenbarligen har jag inget hjärta i kroppen. Jag struntar tydligen i den fattige Sony-arbetaren.

Jag får garanterat inga julklappar av tomten

Ibland får man rucka lite på sina principer.

Som när samtliga 30 foton man tagit av en person visar upp en klassisk seriemördarlook. Ledmotivet från Phycho spelades oavbrutet i mitt huvud när jag betraktade den ena katastrofala bilden efter den andra.

Vissa dagar önskar jag att de diffusa bröstsmärtorna ska visa sig vara en infarkt. Som idag.

God jul käre bloggläsare. I år har din julklapp blivit ett välkommet bidrag till Faktum-försäljaren utanför min lokala livsmedelsaffär.

Jag är populär som fan. Jag får massvis med julklappar nu. Jag har tydligen bidragit till Stadsmissionen, Rädda Barnen, Amnesty, Läkare utan gränser, Sos Barnbyar, Gäster med gester, Getter och fötter, you name it!

Fint. Men allvarligt. Om vår relation består av att ni skickar mig två-tre info-mail om året så är det inte en julklapp. För att det ska räknas som julklapp så måste det åtminstone finnas en mikroskopisk chans att ni skulle ha skickat mig en vanlig present ifall ni inte valt att ge pengarna till välgörenhet.

Jag hoppas att ni inte räknar med några tackkort?

I någon av alla de tidningar jag hann läsa i väntan på pendeltåg och tunnelbanor råkade jag läsa Linda Skugges råd till moderaterna.

“Det alliansen nu måste göra är att klä verkligheten i bilder nere på dagisnivå så att svennebanan förstår!”

Kan det vara något annat än en förtäckt jobbansökan?

Eller har hon kanske redan fått det? Någon måste ju ha skrivit de där sagorna… För inte ens hundra apor vid hundra skrivmaskiner i hundra…

Varför plockar man bort sina ögonbryn och målar dit nya på en plats där Gud inte hade avsett att det skulle finnas några?

Om man nu inte jobbar på cirkus, alltså.

Då och då dyker det upp någon mupp som påstår att reklam inte påverkar dem. Jo men, tro gärna det. Vi skrattar hela vägen till våra jättelika konferensrum där vi planerar nästa verkningslösa kampanj.

Själv har jag i dagarna blivit påverkad av Svenskt Näringslivs sagor för förståndshandikappade. (Målgruppen är en vild gissning från min sida, det medges. Men jag kan inte föreställa att det skulle vara något annat.)

Jag har drivit företag i mer än tio år - men när jag läser det här så vill jag omedelbart sälja mindre, jobba färre timmar och aldrig handla något mer i hela mitt liv.

Jo, det finns förresten några saker jag vill köpa. Cillit Bang och delar till en brevbomb. Glöm inte att kolla posten, kompisar.