Sandal, sa Bull.

Idag har jag svarat på en lång enkät om vad jag tycker om Aftonbladets löp. Om Aftonbladets löp tycker jag inte.

De visade ett löp där halva sidan erbjöd mig att köpa någon slags schlagersamling och resterande plats förklarade att jag själv kunde undersöka om jag var i riskzonen för någon sjukdom som jag redan har glömt.

Sedan skulle jag svara på vad denna löpsedel gav mig för intryck av Aftonbladets medarbetare. Trots att det fanns massor av olika förslag var varken retarderade eller utbrända några utav dem. Däremot kunde jag ha kryssat i att de skulle kunna vara mina kompisar. Det gjorde jag inte.  Jag blir hellre grotteremit, tack.

Det fanns en tid då jag retade mig på folk som fyllde sina bloggar med glittrande nallebjörnar och blombilder med inspirerande citat. De där som hatar krig och orättvisor. Och som kjamaz.

Idag är det andra bloggare som får mig att vrida mig av lika delar obehag och en pervers vilja att läsa mer. De ödmjuka prettobloggarna…

Alltså, typen som skriver “en ångande kopp chai”. På allvar.

Eller, har glädjen att meddela att deras bok nu finns att beställa på Vulkan förlag. Och sedan tar emot gratulationer och “vad jag är stolt över dig” utan att låtsas om något alls.

Denna typ av bloggare rekommenderar gärna andra utvalda bloggare. Men aldrig utan en långrandig förklaring. Eftersom vi andra kretiner naturligtvis inte skulle förstå storheten utan att få den förklarad för oss.

Samma sorts bloggare brukar rekommendera sina egna alster när någon populär bloggare efterlyser roliga bloggar.

Jag har inte haft så roligt sedan jag slutade läsa Aftonbladet.